Andres Lokko - En styggelse

Jag har aldrig förstått storheten med Andres Lokko. Han är ju bara en posör och halvbegåvad prettokrönikör som namedroppar och hissar obskyra band och företeelseer som ingen hört talas om medan han dissar det mesta annat. I den här krönikan är det rockfestivaler som får smaka på sleven efter en inledning där han än en gång måste berätta hur centralt i London han bor och komma med sina patetiska försök att verka intellektuell, eller vad sägs om det här:

"Jag tar på mig morgonrocken, häller upp lite jordgubbar i en skål, hämtar ett glas champagne och sätter mig vid frukostbordet i vårt eget hörn av trädgården med The Times – jag försöker sluta läsa The Guardian och The Independent, de är så… organiska – lyssnar på Dvorák och matar ekorrarna."

Ärligt talat, jag höll på att garva käken ur led.

Rockfestivaler faller alltså inte herr Lokko på läppen:

"rockfestivaler, denna styggelse som jag har föraktat med en nästan
besinningslös passion ända sedan jag hamnade i Roskilde 1985."

och han ondgör sig över de vedermödor rockkritiker måste utstå på festivaler:

"Rockfestivalen uppfanns av obehagliga kaliforniska hippies sommaren 1967 och har sedan dess inte utvecklats en enda centimeter och att som rockkritiker tvingas besöka dem 40 år senare är lika obegripligt som att övertala valfri seriös konstkritiker att ringa på hemma hos familjen Zettergren för att recensera deras semesterfoton. Har du någonsin läst en vinkrönikör som föredrar ett flak ljummen folköl i campingmiljö framför en trevlig Sancerre vid ett bord med vit duk?"

Du har missat hela grejen Andres, vi som älskar musik behöver inte nån fisförnäm miljö med fina viner för att njuta av musik som vi gillar, nä, ett skitigt tvåmanstält och en back med Carlsberg duger gott för oss.

---
Andra bloggar om: Andres Lokko, Prettokrönikörer, Rockfestivaler, London